Omstart!
Har så enormt många känslor inom mig som börjar komma ut på konstigt sätt. Så fick plötsligt för mig att jag skulle börja blogga lite igen, ett sätt för mig att få ur mig saker som annars gärna stannar inom mig och byggs på mer o mer. Och om jag ska vara ärlig så skiter jag i om någon läser. Jag skriver för min egen skull och om det mesta. Lycka, hat, förbannelse, älska, ledsenhet, besvikelse. Det som jag känner och tänker.
Kan det vara så att allt det som gymnastiken fick mig att känna och vad känslorna kunde få utlopp för har gjort att jag nu inte har något som kan framkalla samma utfall? Gymnastiken fick mig att bli så sjukt förbannad över mig själv, fick mig att bli så sjukt glad och stolt över mig själv. Jag kunde bli arg, tokig men också en enormt skön känsla när man klarat av något som inte stämt nån gång innan. Jag saknar känslan av kontroll över mig själv, jag saknar känslan att klara av att bemästra hinder. Att få stå, sträcka på sig, känna fy fan vad jag är bra, eller fy fan vad förbannad jag blir på mig själv.
Vad ska jag hitta för soulmate till gympan som kan matcha min evigt älskade sport? Inget kan få mig att bli sådär uppladdad och urladdad på känslor som gymnastiken fick. Precis som jag skrev först i inlägget har jag många känslor inom mig. Men inte på samma sätt, förut var det bara jag som var inblandad och bara jag som kunde få ut skit eller glädje utav det. Nu kan det istället gå ut över helt andra saker som inte är ok nånstans enligt mig!
Jag vet och känner iaf massor. Jag vet hur det är att älska, att sakna, att leva, att vara gladast i världen, att vara ledsen, att sakna, att längta, att vilja. Jag vet att jag är glad och tacksam för att jag slipper stå själv när det mesta känns svårt. En eloge till dig, du vet vem du är!
Jag vet att jag kan lita på, på mig själv, på dig, på de i min närhet. Jag måste bara våga släppa taget lite och just precis, bara lita på. För det gör jag ju egentligen. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan och klarar allt! Jag har gjort det i 22½ år hittills så varför skulle jag helt plötsligt sluta nu? Nej just det!
Jag vet att jag kan, det går bra!
We´re one but we´re not the same. We got to carry each other, carry each other.
Kan det vara så att allt det som gymnastiken fick mig att känna och vad känslorna kunde få utlopp för har gjort att jag nu inte har något som kan framkalla samma utfall? Gymnastiken fick mig att bli så sjukt förbannad över mig själv, fick mig att bli så sjukt glad och stolt över mig själv. Jag kunde bli arg, tokig men också en enormt skön känsla när man klarat av något som inte stämt nån gång innan. Jag saknar känslan av kontroll över mig själv, jag saknar känslan att klara av att bemästra hinder. Att få stå, sträcka på sig, känna fy fan vad jag är bra, eller fy fan vad förbannad jag blir på mig själv.
Vad ska jag hitta för soulmate till gympan som kan matcha min evigt älskade sport? Inget kan få mig att bli sådär uppladdad och urladdad på känslor som gymnastiken fick. Precis som jag skrev först i inlägget har jag många känslor inom mig. Men inte på samma sätt, förut var det bara jag som var inblandad och bara jag som kunde få ut skit eller glädje utav det. Nu kan det istället gå ut över helt andra saker som inte är ok nånstans enligt mig!
Jag vet och känner iaf massor. Jag vet hur det är att älska, att sakna, att leva, att vara gladast i världen, att vara ledsen, att sakna, att längta, att vilja. Jag vet att jag är glad och tacksam för att jag slipper stå själv när det mesta känns svårt. En eloge till dig, du vet vem du är!
Jag vet att jag kan lita på, på mig själv, på dig, på de i min närhet. Jag måste bara våga släppa taget lite och just precis, bara lita på. För det gör jag ju egentligen. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan och klarar allt! Jag har gjort det i 22½ år hittills så varför skulle jag helt plötsligt sluta nu? Nej just det!
Jag vet att jag kan, det går bra!
We´re one but we´re not the same. We got to carry each other, carry each other.
Kommentarer
Trackback
